INTERVJU med hedersmedlem
Ragnar Thorell april 2011

en av grundarna av föreningen MacSeniorerna
och fram till 2011 rektor för föreningens kursverksamhet.
Till hemsidans dokument hör självfallet historien
om hur han kom att spela denna viktiga roll.
Här berättar han för nedtecknaren Eva Söderlind

 

en historik om musik och teknik
Så länge jag kan minnas har jag varit intresserad av musik, särskilt sång, och då främst körsång. Under gymnasietiden var jag medlem i KFUM-kören som dess yngste medlem. Musikundervisningen där erbjöd lyriska avbrott i den mer matter of fact-betonade undervisning
som Stockholms tekniska gymnasium stod för. Bra sånglärare,
som bland andra Hugo Hammarström, lockade dessutom med
sångundervisning inom Sveriges Körförbund och Körsångsskolan.

- Sången skapade även andra möjligheter att höja livskänslan:
vänkretsen vidgades att omfatta goda sångarbröder och
dito systrar, främst den begåvade pianisten med det
vackra gyllenblonda håret, Ulla Gyllsdorff, som med tiden
blev min livsledsagarinna och mor till våra barn, Inger och
Kristina. Tillsammans tog Ulla och jag längre fram initiativ
till olika sånggrupper, först "Visans bekanta", där ett 30-
tal medlemmar ägnade sig åt det svenska visarvet för att
kunna framträda som trubadurer. Ulla och jag hade även
en egen musikduo där Ulla spelade piano och jag sjöng
klassiska sånger, romanser, ballader och kärleksvisor.
Jules Sylvains melodiösa låtar var också efterfrågade.

en basbarytons dilemma
- Men det fanns svårigheter på vägen. Den manliga rösten
har tre röstområden: bas, baryton och tenor. Mitt röstläge
låg mellan bas och baryton, och allt notmaterial för pianot
måste därför skrivas om för att passa. Ulla och jag satt
och skrev om not för not, för hand. Det tog tid och krävde
skärpt uppmärksamhet. Dessutom var nothäftena dyra.

- Då skrev vi 80-tal, och med detta uppfinningarnas
decennium kom den tekniska världen med en elegant
räddning från det tidsödande transponeringsarbetet.
Hjälpmedlet var i form av en dator, som automatiskt
kunde flytta originalnotskriften upp eller ner på notstegen.
Datorn hade namnet Atari, som senare utvecklades till
Mac. Hemligheten bakom nottransponeringen låg i ett
elektroniskt element, som PC-datorerna inte hade. Atarin
hade skärm med nottecken, en oslagbar fördel i
konkurrensen om musikantköparnas gunst.

musik och lyrik för livets alla skiften
- Ulla och jag köpte själva en Atari-dator och fick tack
vare den mer tid att öva själva instuderingen av
musiken och slippa det tröttsamma omskrivandet.
Vi framträdde främst på sjukhus och pensionärsföreningar
och kände stor glädje i att få utlopp för våra känslor
samtidigt som vi kände att vi mötte publikens inlevelse i musiken.
Ofta önskade åhörarna att få höra sina egna favoritvisor.
Tove Janssons "Höstvisa" toppade nog efterfrågan.

- Vem kan tänka sig ett bröllop utan musik? Jag har så
många musikala bröllopsminnen att det är lätt att blanda
ihop dem. Vid mitt yngsta barnbarns bröllop i Gränna fick
jag rådet att främst vända mig till de unga tu, men
plötsligt stod jag där och berättade i stället om mitt eget
bröllop då KFUM-kören och körskolan och Ingrid
Källström och Johan Kastberg, violinist och bildkonstnär,
deltog. En knepig tant till Ulla gratulerade oss till "ett
hopplöst företag", men hon blev inte sannspådd. Ferlins
"Kärleken kommer, kärleken går" var tema för många
bröllop, en osminkad text som slutar i dur.

- Ulla och jag gick vidare och anslöt oss till en kör från
Blomsterfonden i Liseberg, söder om Stockholm, där jag
blev körledare och solist. Då var "O sole mio"
favoritönskemålet. Intresset för vokalmusik ökade, vi
trivdes med vårt gemensamma musikliv.

en musiksalong för gourmeter
- Samtidigt hade vi båda en längtan att utveckla
instrumentalmusiken. Plötsligt var vi en grupp som
träffades hos varandra och övade av purt intresse
våra instrumentala förmågor. Jag spelade cello, Ulla
fiol och piano. Vännerna spelade altfiol, flöjt och
klarinett. Övningarna avslutades i kulinarisk stil med
vin och ost.

- Våra döttrar fick tidigt pröva på olika instrument, och
snart existerade en ungdomsorkester med fiol, altfiol,
klarinett, trumpet och cello. Då basfiol saknades fick
jag hoppa in. Vårt mästernummer var "Pomp and
circumstances". Ungdomsorkestern fick många
uppdrag och framträdde också i radion. Musiken
sammanförde ungdomar från olika förhållanden och
kulturer och byggde broar mellan klasser och åldrar.
Och Ulla och jag hängde med och vidareutbildade
oss i körledning under bland andra Sven-Erik Bäck
och Eric Ericson.

- Vår äldsta dotter Inger utbildade sig till kartriterska och arbetade på ett företag som hade Macintosh med program för ordbehandling, kalkyler och servar för att skicka meddelanden. Senare utvecklades Internet och hade i mitten på 1980-talet erövrat världen. Inger höll mig informerad och jag köpte en egen Mac-dator.

från röstteknik till instrumentskapande
- Men musiken har också hårda krav på sina adepter.
Då fingrarnas smidiga muskler och öronens förmåga
att urskilja övertoner försvinner och stämbandens
förmåga att hitta rätt i tonskalans finesser är
utsuddade, då är musikens lyster dessvärre borta.
Plötsligt får andra saker mer utrymme i livet.
Jag började bygga instrument, bland annat gitarrer och
fioler. Jag hade turen att min arbetsplats var granne
till en gammal instrumentmakare. Han lärde upp mig
och snart träffades en grupp fem stycken hängivna
instrumentbyggare i mitt radhus.

Televerket förvandlas till Telia
- Allt detta skedde på min fritid från min anställning på
Televerket. Som utbildningschef för Televerkets
personal började jag tillämpa datorkunskaperna i
arbetet, bland annat inom nummerupplysningstjänsten.

- Det var stor brist på utbildade apparatuppsättare inom
verket. För att effektivisera utbildningen införde jag
hjälpmedlet video. För den skull gick jag på en
producentkurs på Sveriges Television och lärde mig
att spela in utbildningsfilmer på video. Där hade jag
bland andra Arne Weise som lärare. Sedan måste
den kunskapen förmedlas till mina medarbetare.
Televerket förvandlades till Telia, fler och fler
anställda utbildades via videofilmer, nya grupper inom
administration tillkom.

och utvecklingen tar aldrig slut…
- Då jag gick i delpension programmerade jag datorer
för att förverkliga Televerkets idé om telefonsvarare
inom varje företag. Samtidigt fortsatte jag med att
utbilda verkets personal i datorkunskap.
- Att det aldrig är för sent att lära framgår av att jag för
bara något år sedan deltog i en distanskurs i
bildbehandling på högskolan i Jönköping.
Efter pensionen har jag fortsatt med utbildningsarbete
för äldre personer genom MacSeniorerna.
Hur den föreningen startade finns beskrivet
under en annan rubrik på vår hemsida: Historik.

 

Ragnars Äpple

Upp på sidan!

MacSeniorerna – föreningen för seniorer med Macintoshdatorer  e-post: info@macseniorerna.org